Mansdominerad helg

Ja, helgen gick i karlarnas tecken i och med farsdag. I lördags var vi och hälsade på min pappa på annan ort. I går firade vi min sambo och hans pappa hos oss tillsammans med pojkarna.
Det är intressant att följa med och notera vilken skillnad det är på dessa tre generationer. Pojkarnas farfar är från urfattiga förhållanden och hans familj var tvungen att lämna sitt hem i Karelen under kriget och starta ett nytt liv i södvästra Finland. Han har jobbat otroligt hårt hela sitt liv och hans kropp är sliten och trött. Nuförtiden njuter han av att hålla till på sin lilla stuga och lyssna på fåglarna och vistas i naturen. Det äldsta barnbarnet fyllde 17 år och är raka motsatsen mot sin farfar. Han vill inte vara ute alls och inget annat intresserar än datorer. Det är inte konstigt att dessa två karlar inte har något att prata om. Den ena vet inte vad Internet är, har aldrig suttit vid en dator. Den andra gör inget annat än vistas i Cyberrymden och vill inte veta av något annat. Vi som är mitt emellan generationen och har förståelse för lite av varje, får agera som en bro mellan dessa. Det verkar som generationsklyftorna bara blir bredare och bredare med den snabba utveckling som råder.

Jag försökte prata sådant med farfar som han kan tänkas tycka om att prata om. Även lite om åren som krigsbarn i Sverige. Då vistades han på barnhem. Pojkarna sade inte ett ord under samtalen men jag hoppas att de lyssnade, för kanske det gror ett litet frö någonstans i alla fall.
Pojkarna bor hos sin mamma och vistas hos oss ganska ofta för de bor i närheten. Den yngre är här oftare än den äldre.
För mig som nu är bonusmamma och inte har egna barn är det så otroligt svårt att veta: gör jag rätt, är jag för snäll, är jag för krävande??? Jag har bestämda åsikter om att föräldrar skall vara föräldrar och inte kompisar. Att det behöver finnas regler och krav och en konsekvent linje men också mycket kärlek. Den yngre killen kommunicerar jag bra med. Det funkar fint för att han är öppen och positiv till sättet. Den äldre är intelligent, introvert och spelmissbrukare. Tyvärr. Jag har svårt att kommunicera med honom. Han lever i förnekelse angående sitt spelmissbruk och håller på att isolera sig helt och hållet. Han går till skolan men annars umgås han inte med någon, annat än online. När min sambo konfronterar honom är han väldigt övertygande i sin kommunikation, som ju en tonåring kan vara. Det är så ledsamt att följa med detta från sidan och tillika upplever vi en fullständig maktlöshet. Vi bor inte med honom så vi kan inte övervaka situationen. Min sambo har långa samtal med honom i telefonen och man kan bara hoppas att det någonstans sker en förändring före det är för sent. Pojken bleknar och magrar för varje gång jag ser honom... Spelberoende bland pojkar i övre tonåren håller på att  bli/är redan ett stort problem. Vad skall man göra åt detta?

Hemlagad smörgåstårta och annat gott till Pappornas ära!