Det finns två internationella överenskommelser genom vilka man försöker skydda ozonskiktet. Wienkonventionen ger en ram för det vetenskapliga och tekniska samarbete som går ut på att följa ozonskiktets tillstånd. Montrealprotokollet begränsar produktionen och konsumtionen av ämnen som försvagar ozonskiktet och sätter dessutom gränser för handeln med dessa ämnen.
Montrealprotokollet undertecknades den 16 september 1987. Tack vare protokollet har man lyckats minska utsläppen av ozonnedbrytande gaser med 98 procent fram till 2010 och därför har också halterna av klor och brom i stratosfären så småningom börjat sjunka.
Att halterna har sjunkit har setts som ett tecken på att ozonskiktet ovanför Antarktis håller på att återställas. Däremot har ozonförtunningen under våren i de nordliga områdena så småningom blivit allt djupare. Orsaken är inte ökade halter av ozonnedbrytande ämnen utan sannolikt en nedkylning av stratosfären till följd av växthuseffekten, vilket ger mer gynnsamma förhållanden för nedbrytning av ozon.
Inom Europeiska gemenskapen har kraven i Montrealprotokollet skrivits in i en förordning (1005/2009). Den reglering av ämnen som försvagar ozonskiktet är delvis till och med strängare i EG-förordningen än i protokollet. Genom nationell lagstiftning har man satt upp krav på minimikompetens hos personer som hanterar ämnen som försvagar ozonskiktet samt gett noggrannare bestämmelser bland annat om avfallshanteringen.
Källa och läs mera hos miljo.fi som är Statens miljöförvaltning:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar